Allt bra som kunde hända, hände
Vart ska jag börja? Vilken händelserik söndag!
Började med att jag tog 11 tåget in till NYC för att möta upp Jenny. Mötte inte bara Jenny utan halva Polen i city. Hela Fifht Ave. var avstängt pga av ngn sorts polskparad. Helt galet va de å proppfullt me folk. Så vi tänkte ge tunnelbanan en chans, båda två har åkt förut, men då i sällskap av ngn som kan systemet. Vi tog oss iaf på ett tåg mot Soho (där vi planerade att shoppa). Vi skulle byta efter första stationen till linje R. Väl på den andra tunnelbanan började vi fundera på vart vi skulle av, å hur vi egentligen va säkra på vilken linje vi just klivit på. N stod de plötsligt på skärmen där stationerna visas. Damn! Vi va på fel... Vi hoppade av å upptäckte att vi i stort sätt åkt fram å tillbaka, så stannade på Fifht Ave. ist, säkrast så. Men en lite tunnelbanetripp fick vi ju trots de misslyckade målet.
Vi tog en lunch på ett pizza ställe, som även de va fullt med polaker. Under vår promenad träffade vi på en hel del poliser. Å jag tror bestämt en söt liten polis hade ett gott öga för mig om vi säger så ;) haha
Vi bestämde oss iaf för att lämna Fifht Ave. efter lunchen å gick bort mot Broadway å Times Square. Där träffade vi på en fotosugen kille som jobbade i en butik. Vi fick inte lämna butiken utan att fota honom!
Man är så himla van vid att försäljare av vissa turer mm försöker sälja på en saker när man passerar dom på gatorna, så när en kille frågade oss om att vara vip-gäster på en show sa jag bara "No, thank you" å forsatte att gå. Jag tänkte inte ens på va han sa! Som tur va hann Jenny snappa upp ordet "show" å stannade för att fråga mer. Vi gick där ifrån med två biljetter till en show som ska spelas inför MTV. De är skådespelare från Saturday Night Live som ska spela in en stå-upp komedi, där vi nu har vip-biljetter! Vi lyckades även pruta ner priset till 10 dollar var för biljetterna (ca 70 kr) ist för ca 30 dollar som dom annars tar för biljetterna. Men eftersom killen haft en flickvän som varit au pair så visste han att vi inte har så bra betalt (han visste dock inte att vår lön höjts sen dess).
Nöjda me vårt kap fortsatte vi mot Madison Square Garden. Vi visste att biljetterna till Blink 182:s konsert var slutsålda, men eftersom Jenny är ett stort fan ville vi ge de en chans att kanske få tag i biljetter utanför. Som en ängel från ovan kom en man förbi å just som han passerade mig sa han "Anyone needs tickets to the concert?" "YES" skrek jag till å han stannade till för att köpslå om pris. Vi fick 2 ståbiljetter till priset av 60 dollar var (ca 420 kr). De är de ju lätt värt. De är ju precis framför scenen där allt händer, de är där trycket är. Vi var riktigt nöjda. Upplevelsen att se Madison Square Garden innefrån var tufft, att sen se ett fullsatt MSG med skrikande fans var ännu tuffare.
Låt mig berätta lite on konserten. Den inleddes med Asher Roth; två killar å en dj som spelade lite olika (mest typ rap) sånger. Dom var faktiskt riktigt underhållande, så de började bra. När Fall Out Boy sen entrade scene började showen på allvar. De va fullt ös, å alla var som tokiga. Folk rökte på, blev höga å började hoppa på varandra. Man kastade runt människor i folkhavet. De va helt galet! De enda vakterna tycktes störa sig på var om ngn satt på ngn annans axlar för att se bättre.
Fall Out Boy avslutade sitt framträdande med att Pete Wentz (basisten i Fall Out Boy) fick sitt hår avrakat av Mark Hoppus (basist å sångare i Blink 182) på scenen. Han hade tydligen lovat sina fans att göra de, å eftersom denna konsert var deras sista inför ett uppehåll så var de dags att hålla va han lovat.
När Blink 182 sen spelade gick publiken lös ännu mer, vilket jag knappt trodde va möjligt. De va en sjuk upplevelse, som va värd varenda krona. Så häftigt. När ett fullsatt Madison Square Garden gör vågen runt en där man står i mitten framför scenen, känner man sig så ypperlig. Man ryser.
Jag lämnade city vid halv 11 pm å va då helt utmattade efter allt gående, stående, hoppande å dånande som försegått hela dagen. När jag satt med huvudet lutad mot tågrutan å tittade ut i mörkret kunde jag se Empire State Building lysa upp där ute. Jag är här. Jag är i NY. Jag har de så bra.
Trots min inre lycka kunde jag inte annat än att längta efter min säng, för jag var så trött. Men när jag två stationer innan min hållplats upptäckte att tåget jag skulle byta till redan verkade ha gått fick jag ta en taxi sista biten. Min första taxifärd i USA, tyvärr va den vit. Inte gul.
Vilken upplevesle. Oförglömligt. Tack för gott sällskap Jenny!
Miss you all, take care
love Jessica
Började med att jag tog 11 tåget in till NYC för att möta upp Jenny. Mötte inte bara Jenny utan halva Polen i city. Hela Fifht Ave. var avstängt pga av ngn sorts polskparad. Helt galet va de å proppfullt me folk. Så vi tänkte ge tunnelbanan en chans, båda två har åkt förut, men då i sällskap av ngn som kan systemet. Vi tog oss iaf på ett tåg mot Soho (där vi planerade att shoppa). Vi skulle byta efter första stationen till linje R. Väl på den andra tunnelbanan började vi fundera på vart vi skulle av, å hur vi egentligen va säkra på vilken linje vi just klivit på. N stod de plötsligt på skärmen där stationerna visas. Damn! Vi va på fel... Vi hoppade av å upptäckte att vi i stort sätt åkt fram å tillbaka, så stannade på Fifht Ave. ist, säkrast så. Men en lite tunnelbanetripp fick vi ju trots de misslyckade målet.
Vi tog en lunch på ett pizza ställe, som även de va fullt med polaker. Under vår promenad träffade vi på en hel del poliser. Å jag tror bestämt en söt liten polis hade ett gott öga för mig om vi säger så ;) haha
Vi bestämde oss iaf för att lämna Fifht Ave. efter lunchen å gick bort mot Broadway å Times Square. Där träffade vi på en fotosugen kille som jobbade i en butik. Vi fick inte lämna butiken utan att fota honom!
Man är så himla van vid att försäljare av vissa turer mm försöker sälja på en saker när man passerar dom på gatorna, så när en kille frågade oss om att vara vip-gäster på en show sa jag bara "No, thank you" å forsatte att gå. Jag tänkte inte ens på va han sa! Som tur va hann Jenny snappa upp ordet "show" å stannade för att fråga mer. Vi gick där ifrån med två biljetter till en show som ska spelas inför MTV. De är skådespelare från Saturday Night Live som ska spela in en stå-upp komedi, där vi nu har vip-biljetter! Vi lyckades även pruta ner priset till 10 dollar var för biljetterna (ca 70 kr) ist för ca 30 dollar som dom annars tar för biljetterna. Men eftersom killen haft en flickvän som varit au pair så visste han att vi inte har så bra betalt (han visste dock inte att vår lön höjts sen dess).
Nöjda me vårt kap fortsatte vi mot Madison Square Garden. Vi visste att biljetterna till Blink 182:s konsert var slutsålda, men eftersom Jenny är ett stort fan ville vi ge de en chans att kanske få tag i biljetter utanför. Som en ängel från ovan kom en man förbi å just som han passerade mig sa han "Anyone needs tickets to the concert?" "YES" skrek jag till å han stannade till för att köpslå om pris. Vi fick 2 ståbiljetter till priset av 60 dollar var (ca 420 kr). De är de ju lätt värt. De är ju precis framför scenen där allt händer, de är där trycket är. Vi var riktigt nöjda. Upplevelsen att se Madison Square Garden innefrån var tufft, att sen se ett fullsatt MSG med skrikande fans var ännu tuffare.
Låt mig berätta lite on konserten. Den inleddes med Asher Roth; två killar å en dj som spelade lite olika (mest typ rap) sånger. Dom var faktiskt riktigt underhållande, så de började bra. När Fall Out Boy sen entrade scene började showen på allvar. De va fullt ös, å alla var som tokiga. Folk rökte på, blev höga å började hoppa på varandra. Man kastade runt människor i folkhavet. De va helt galet! De enda vakterna tycktes störa sig på var om ngn satt på ngn annans axlar för att se bättre.
Fall Out Boy avslutade sitt framträdande med att Pete Wentz (basisten i Fall Out Boy) fick sitt hår avrakat av Mark Hoppus (basist å sångare i Blink 182) på scenen. Han hade tydligen lovat sina fans att göra de, å eftersom denna konsert var deras sista inför ett uppehåll så var de dags att hålla va han lovat.
När Blink 182 sen spelade gick publiken lös ännu mer, vilket jag knappt trodde va möjligt. De va en sjuk upplevelse, som va värd varenda krona. Så häftigt. När ett fullsatt Madison Square Garden gör vågen runt en där man står i mitten framför scenen, känner man sig så ypperlig. Man ryser.
Jag lämnade city vid halv 11 pm å va då helt utmattade efter allt gående, stående, hoppande å dånande som försegått hela dagen. När jag satt med huvudet lutad mot tågrutan å tittade ut i mörkret kunde jag se Empire State Building lysa upp där ute. Jag är här. Jag är i NY. Jag har de så bra.
Trots min inre lycka kunde jag inte annat än att längta efter min säng, för jag var så trött. Men när jag två stationer innan min hållplats upptäckte att tåget jag skulle byta till redan verkade ha gått fick jag ta en taxi sista biten. Min första taxifärd i USA, tyvärr va den vit. Inte gul.
Vilken upplevesle. Oförglömligt. Tack för gott sällskap Jenny!
Miss you all, take care
love Jessica
Kommentarer
Trackback
