Jessintheapple

Idag va de konstigt väder. Först regnade de. Sen kom solen. Sen började de blåsa så ända in i -------! Löven yrde i höstvindarna. Jag kände mig väldigt givmild idag. Jag passade bebis längre än jag borde för att mamman hade så mkt å göra, så jag erbjöd mig. Bad henne att inte stressa, för jag kunde ta hand om honom när hon behövde iväg å fixa inför dopet. Hon va väldigt tacksam. Tackade mig flera gånger, "god bless you" å till å me att hon älskade mig. Jag vet att de inte är samma kärlek som hon har för sin familj såklart, men samtidigt kändes de så bra att få höra orden. Att hon verkligen är lycklig me mig å de jag gör för familjen.
De va fullt upp hela dagen. Matlagning, läxor å skjutsningar. Men allt flöt på bra. Inga problem =) Under middagen pratade vi om vilken sorts korv man ska välja; kalkon eller vanlig. Kalkon är ju då nyttigare. När jag valde den med kalkon (med en känsla av att jag måste tänka på va jag äter) började mina värdföräldrar genast tala om för mig att jag får självklart välja vilken jag vill, men jag ska absolut inte välja kalkon för jag har inget fett att göra av med. Jag förklarade för dom att enda anledningen till att dom inte ser mitt fett är för att jag ofta använder slappa tröjor. "8" höll inte me mig, hon sa att jag är perfekt precis som jag är. Hon är bara för fin <3

Igår när jag pratade me Jenny i telefon kom vi in på ansvar å frihet. När man bor i en familj som inte är ens egen känner man en viss "ofrihet". Jag älskar absolut den här familjen å dom påminner mig hela tiden att jag är en av dom nu, att jag ska känna mig som hemma; äta när jag vill å vad jag vill, komma hem när jag vill, göra vad jag vill. Dom är väldigt enkla att ha å göra me, å dom är väldigt mån om att höra me mig varje dag hur allt är, va jag ska roa mig me under kvällen å bara allmänt om hur jag mår å sånna saker. Känns jätteviktigt att dom bryr sig, vilket dom gör. Däremot så har man en viss gräns inom sig. Man tar inte de sista av ngt som finns hemma ifall de är tänkt att vara till barnen, du gör inte samma saker som hemma i Sverige för du är faktiskt inte hemma nu. Man tänker hela tiden "va tänker dom om jag gör såhär..?" Jag har inte fått ett enda klagomål sen jag kom hit, men ändå tvivlar man på sig själv å de man gör. De är de jag menar me att man inte har samma frihet som hemma i sitt eget hus, med sin egen familj, i sitt hemland.
Å andra sidan har jag fått ett stort ansvar. Man brukar säga att en människas största skatt är ens barn. Jag har fått äran att ta hand om 4 juveler. Jag har ett år av deras uppväxt i mina händer å varje dag ska vara värd att minnas för dom. Dom ska inte behöva se tillbaka å tänka att jag sabbade ett år av deras liv. Då har jag misslyckats. Ett fel kan vara avgörande. Men jag väljer att se möjligheterna. Möjligheterna att påverka barnen, ge dom en rättvis men rolig uppfostran. Vi ska ha kul tillsammans. Vi har kul tillsammans. Men de jag vill komma fram till är att innan jag kom hit kände jag mig fortfarande som ett barn. Jag var ett barn som sakta men säkert växte upp, utan några krav. Nu är jag plötsligt vuxen i andras ögon. Jag får leka å ha kul, men de är jag som har ansvaret. Ansvaret för 4 liv + mitt eget. De är stort, men vilken läx jag lär mig. De blir en gåva för livet. Jag är tacksam att jag har tagit mig hit.

Ska kolla ett avsnitt till av How I met your mother (fick låna första säsongen av Jenny), sen blir de sova.

Miss you all, take care
love Jessica